Filmrecension: Eden (2015)

Ett fotbollslag är på väg hem, när deras flygplan plötsligt kraschar utanför en ö i Stilla Havet. De överlevande kämpar för att fortsätta vara överlevande, och då kan vad som helst hända. 

Eden beskrivs som en korsning mellan Lost och Flugornas Herre, och det finns väl en del likheter. Flygplanskrasch, öde ö, kampen för överlevnad till varje pris. Men ungefär där slutar likheterna. Eden har tyvärr ingenting som kommer ens i närheten av karaktärsbygget i Lost, vilket var vad som gjorde Lost till Lost – förutom alla mysterier förstås. Flugornas Herre har en helt annan psykologisk uppbyggnad, som Eden också saknar.

Därmed inte sagt att Eden är en dålig film. Den är bara inte ett mästerverk. Det är en rätt okej story och en flygplanskrasch är alltid en bra utgångspunkt för att skapa en spännande handling. Men karaktärerna är platta, tvådimensionella och deras handlingar känns inte alltid motiverade. Det är inga större svårigheter att räkna ut vem som kommer att klara av att hålla sig civiliserad och inte. Spänningen infinner sig aldrig riktigt.

eden

Skådespelarna är för mig förhållandevis okända. Tränaren DaFoe spelas av James Remar och är den ende jag känner igen från några andra filmer. Han är också den ende som verkligen håller hela vägen, kanske med undantag av Nate Parker som spelar Slim. Å andra sidan har de inte mycket att jobba med.

Likväl är det en okej film om du inte har någonting annat för dig. Men förvänta dig inte vare sig Lost eller Flugornas Herre.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 877 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.