Filmrecension: Pixels (2015)

Går det att göra en film baserat på gamla arkadspel, där spelen får ”liv” och hotar jordens existens? Svaret är att visst går det, även om jag trodde att det här var världens skräp visade det sig att tja, Pixels gick ju faktiskt att se. 

Storyn är lika enkel som fjantig. Utomjordingar misstar videosignalerna från gamla arkadspel som en krigsförklaring och angriper jorden. Deras kubformade teknik kan forma precis samma figurer som i de gamla arkadspelen, vilket gör att vi får möta både Pac-Man och den gamla hederliga masken.

Det låter töntigt och visst är det en löjlig story, men filmen är trots det ändå en god stunds underhållning. Adam Sandler spelar den misslyckade kabel-TV-reparatören Brenner, vars gamle vän från skoltiden numera är president Cooper (Kevin James). Sandler och James är komiker av rang och man måste förstås gilla den humor de båda står för om man ska gilla Pixels. Gillar du dessutom åttiotalets arkadhallar och spelen från den tiden blir det här inte bara en komedi, det blir en ordentlig nostalgitripp – även om större delen av filmen utspelas i nutid.

Som Brenners ärkefiende ser vi en gammal favorit; Peter Dinklage. Dinklage spelar Eddie, som Brenner aldrig kunde slå på den gamla goda tiden. Nu får de däremot samarbeta mot utomjordingarna, för vilka andra än gamla gamers kan besegra rymdvarelserna?

Pixels är med andra ord den perfekta familjefilmen för en ledig, lat annandag påsk. Eller vilken annan dag som helst, bara man inte förväntar sig mer än en lagom komedi.

pixels

Be Sociable, Share!
Om Magnus 844 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.