Filmrecension: Youth (2015)

Please follow and like us:
0

Youth är en film om att bli gammal och att längta, men inte bara efter ungdom som titeln antyder. Spel och Film tar en andlig resa till alperna och recenserar Youth. 

På ett lyxhotell i de Schweiziska alperna befinner sig Fred Ballinger (Michael Caine) och Mick Boyle (Harvey Keitel). Båda två har lysande karriärer bakom sig; Fred som kompositör och Mick som filmskapare. Båda ser tillbaka på sina liv och som tittare inser man snart att de inte ser någon framtid, trots den lyxiga tillvaro de lever. Det är som Timbuktu sjunger, alla vill bli gamla men ingen vill dö.

Hotellet är befolkat av en hel del andra individer, som Jimmy Tree (Paul Dano) – en skådis som är besviken på att han inte har blivit mer känd än vad han är. Och Fred får besök av sin dotter Lena Ballinger (Rachel Weisz), en roll som hon absolut inte får en chans att visa vad hon går för. Weisz är en grymt bra skådis, men här blir hon inlåst i den trista Lena.

Trist är också ledordet genom hela filmen. Det är en okej resa genom gamlingarnas liv och redan från första stund blir jag väldigt nyfiken på varför Fred Ballinger tackar nej till att spela på prins Philips födelsedag. Det finns också en hel del humor, som Ballingers torra sätt att såga rojalismen eller hans bittra kommentarer om livet. Men trots många fina filmatiska stunder där de Schweiziska alperna visas från sin bästa sida händer det inget uppseendeväckande. Det är mest diskussioner och vare sig Keitel eller Caine får några riktiga utmaningar att skådespela kring. Det är som om Paolo Sorrentino vill få oss i samma stämning som gamlingarna.

youth.1

Smygtittandet framställs som en naturlig del av gubbarnas tillvaro, men egentligen tillför det ingenting till storyn annat än att locka fler tittare med nakenhet och de delarna kunde ha klippts bort till fördel för ett snabbare tempo. Lite mer uppiggande är det med alla surrealistiska inslag, som när Ballinger promenerar fram längs en smal brygga över djupt vatten, som så småningom börjar stiga, och möter Miss Universum. Kul också att Jane Fonda dyker upp och får en chans att glänsa som diva. I slutänden är det tur att det är rutinerade skådisar, annars hade betyget blivit betydligt lägre. En okej film, kanske något för lång, som inte överraskar vare sig upp eller ner.

 

 

För övrigt är musiken riktigt bra genom hela filmen, och det finns många låtar (eller stycken som kanske Fred Ballinger skulle säga) som är värda att lägga till bland favoriterna. Har du Spotify hittar du en perfekt spellista där.

Please follow and like us:
0
Om Magnus 902 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.