Mario Bros. – 1983 – Arkad/Atari/NES

Ett spel som börjat hamna i skymundan, men som (ursäkta klichén) likt vin åldrats förvånansvärt väl

I ett par år hyrde vi Nintendo med tre spel över en helg, tills mina föräldrar insåg att det var mer ekonomiskt gångbart att köpa konsolen. Någonstans på väg mot den insikten blev det mer bråttom att springa in i videobutiken med pantburkspengar på hand då det nu fan inte fanns lust till att betala parkering och det fanns fan inte tid att jamsa. Mario Bros. fick jag med mig av misstag med två andra random spel eftersom jag egentligen enbart ville hyra Super Mario Bros. (1985). Den helgen blev den största besvikelsen dittills i livet. Jag ville springa i sidled. På en bana. Hoppa på goombas. Kanske lyckas ta mig längre än till 4-3an som enligt Nintendodagboken jag förde var mitt rekord.

Jag hade ingen lust att hoppa runt med Mario på en skärm! Det hade jag fått nog av i det förbannade Donkey Kong (1981). Här fanns förvisso Koopas och det fanns gröna rör och det fanns mynt, men vad var det för himla krabbor och flygande as som dök upp? Jag slängde ifrån mig handkontrollen, satte armarna i kors och satt med surmun resten av helgen. De andra två spelen jag fått med mig från videobutiken var förmodligen Volleyball (1986) och Tennis (1984).

Mario Bros. är ett spel jag är glad att jag återvänt till. Idag tycker jag spelet kräver mer från spelaren än ett sidscrollande plattformsspel. Mario Bros. är förvisso också ett plattformsspel, men mitt väldigt mycket yngre jag hade förstås rätt i att det finns en viss tristess i det. Spelet är repetitivt. Det går helt enkelt ut på att däcka sina antagonister genom att med huvudet knocka golvet de går på och sedan sopa bort dem från spelskärmen innan de åter vaknar till liv. Efter en viss tid på varje bana, eller i varje fas, som det kallas här, kommer eldklot farande och gör spelet svårare, vilket jag tycker var smart av skaparna istället för att använda sig av en klocka som tickar ner.

Det är ett spel jag idag har svårt att lägga ifrån mig, en jakt på high score och vetskapen att jag egentligen kan bättre från omgång till omgång. Helt klart värt att prova 35 år senare. En bra omgång tar inte mer än en kvart. På player1 blog kan du se mig provköra spelet.

/”Player1”

Be Sociable, Share!
Om Jonathan Lehtonen 7 artiklar
Jag är en före detta dramatiker som numera viger mitt liv åt en spelkrönika och gaming i allmänhet, spelar oftast retrospel, men är också intresserad av nuet. För mer innehåll och kommenterade let's play-videos kan du besöka min blogg på http://nouw.com/player1