Ett klassiskt kärleksdrama uppblandat med oljefärg och konstnärliga talanger. Spel och Film recenserar Big Eyes och du kommer garanterat vara storögd när du läst klart vår recension.
Margaret (Amy Adams) lämnar i början av filmen sin man tillsammans med sin dotter. Hon drar till San Francisco och börjar försörja sig så gott det går, dels som möbelmålare och dels genom att måla porträtt av folk som besöker parken där hon ställer ut sin konst. Där träffar hon Walter Keane (Christoph Waltz) och kärlekshistorien tar sin början.
Big Eyes är baserad på en verklig berättelse om just Margaret och Walter Keane, där Walter tog åt sig äran för Margarets målningar medan han egentligen bara stod för marknadsföringen – något han dock var väldigt duktig på. Det är femtiotal och det är bara gryning för den kvinnliga frigörelsen. Walter är manipulerande, vilket Christoph Waltz också är väldigt duktig på att gestalta.
Jag har bara sett Waltz tidigare i Inglorious Basterds, och rollen han spelade där som Hans Landa är inte helt olik rollen som Walter Keane. Lika manipulerande, lika under ytan ond. Det är skrämmande att se hans förvanlig och det är antagligen ingen slump att Tim Burton valde att regissera Margaret Keanes historia.
En fascinerande sak med Big Eyes, och alla filmer som vill återskapa en svunnen tid, är hur väl de ofta lyckas. Ta bara en av inledningsscenerna i San Francisco, där Margaret springer över gatan och vi ser mängder av femtiotalsbilar. Jag tror inte att de är animerade, vilket man inte kan veta idag, men bara att skrapa ihop tillräckligt många gamla klassiker för att få ihop just den scenen måste ha tagit rätt mycket tid – för att inte tala om hur mycket det antagligen kostade. Men Tim Burton brukar vara noga med den sortens detaljer och här lyckas det väldigt väl.
Amy Adams är en skådespelerska som gör en hel del olika roller, både som äventyrande kvinna och som våp. I Big Eyes har hon lyckats på ett väldigt sällsynt sett att kombinera båda delarna. Hon är både stark och svag på samma gång. Samtidigt kryper obehaget hela tiden under huden, i väntan på Walters förvandling. Resultatet är en av Tim Burtons bättre filmer, trots att här inte finns någon övernaturlig ingrediens. Möjligtvis bortsett från konsten, som är övernaturligt vacker. Målningarna med de utmärkande stora ögonen är speciella och att få se historien om dem är värt en hel del. Uppfriskande bra!
