Recension: Ettor och nollor (2014)

Ettor och nollor

7.5

Filmtekniken

9.5/10

Miljön

9.0/10

Skådespelarna

5.5/10

Handlingen

6.0/10

Pros

  • Göteborg
  • Samhällskritiken
  • Karaktärerna
  • Berättartekniken
  • Filmtekniken

Cons

  • Skådespelarna

En dramathriller från Göteborg är alltid uppfriskande, särskilt när det handlar om en juvel täckt av sot. Vi har sett Ettor och nollor, en film vars omslag ger ångest men vars innehåll ger en upplevelse utöver det vanliga.

Alla filmer som inleds med en explosion sätter en krok i oss som tittar. Kroken i den här filmen handlar om att vi fortsätter att titta för att vi vill veta varför bilen sprängs, varför pundaren Sebbe (som spelas av Johan Andersson) arresteras och vi vill knyta ihop alla trådar som vi får berättade för oss. Och tur är det att den där kroken fastnar, för om den här miniserien i två delar hade börjat med någonting mindre intressant hade jag antagligen stängt av.

Förutom inledningen med bilen som exploderar är början på filmen så trist och grå som det går. Sebbe går för att lämna tillbaka några filmer i ett område och en tillvaro som känns tillräckligt eländig för att vem som helst skulle bli deprimerad. Men det ändras snart, när han blir arresterad och ska förhöras för ett brott ingen tror att han kan ha begått.

Ettor och nollor handlar om vad titeln säger; det är kreditkortsbedrägerier som polisen vill reda ut och på något sätt har Sebbe blivit inblandad. Han är alldeles för snäll – och har hjälpt fel personer. Handlingen berättas nästan från första stund i en serie bakgrundsberättelser, där Sebbe förklarar hur bedrägerierna har gått till och vilka som har varit inblandade. Det är ett skickligt sätt att berätta på och jag vill se mer, nu handlar det inte heller om att jag bara vill veta varför bilen exploderade – jag vill höra Sebbes historia.

Vi får redan från början en obehaglig känsla av hur det inte borde vara i en modern stad. Handlingen utspelas mestadels i Göteborg, mot bakgrund av miljonprogrammet och den ökade segregation som det till slut innebar. Det är miljöer Göteborgarna känner igen sig i, men här har färgen från de grå förorterna smittat av sig till övriga Göteborg. Färgsättningen är så grå det går och det fungerar riktigt bra. Filmtekniken får nästan högsta betyg, det är låga kameravinklar blandade med höga, mörka miljöer som blandas med de grå och hela tiden en oerhört stark närvaro i det vi ser.

Samtidigt har Ettor och nollor har en ordentlig b-stämpel över sig, med många dåliga exempel på hur man inte ska göra. Som vid en briefing med Interpol, Säpo och FBI, är det bara den danske representanten för Interpol som pratar. FBI och Säpo tittar mest ner i sina papper och säger ingenting. De är bara där som ännu en klyscha för vad den här sortens film bör innehålla.

Liv Mjönes som den kvinnliga polisen Petra, bidrar också till att göra kalkonen till ett faktum, när hon ska spela sur och vresig polis som inte gillar att överförmyndarpoliserna Säpo och FBI är på plats. Det blir inte bara en klyscha utan enbart dåligt, av den enkla anledning att hennes bitterhet är för dåligt underbyggd.

2003572_ettor_nollor_still_fotoettornollor1356x902_swe_print

Men alla kalkoner och B-stämplar till trots är det här en fantastiskt härlig film. Mjönes dåliga skådespelande räddas av alla underbara karaktärer i den undre – och den övre – världen. Måns Herngren som ”Stockholmaren”, säkerhetschef på en av bankerna som har blivit lurade, är grymt bra i sin roll. Johan Andersson som spelar pundaren Sebbe är till en början osäker, men han växer trots att det märks att han spelar över. Hans berättelse under förhöret där han beskriver alla inblandade är bland det bästa jag sett på länge. En blandning av karaktärer som skulle få vilken Stephen King-filmatisering som helst att verka normal.

Kjell Wilhelmsen, som jag såg första gången i 30 grader i februari, är inte heller världens mest trovärdiga polis. Han passade bättre i Thailand än i polishuset, men han fyller sin klichéartade roll som polisen Kjell okej. Vi får också se Gustaf Skarsgård som en obehaglig gangster och Aliette Opheim som en femme fatale vid namn Leilla. Alla gör vad de kan, men det kunde vara bättre. Konstigt nog är karaktärernas egenheter och handlingens sätt att presentera dem på något som gör att det tafatta skådespelandet ändå fungerar.

Jag kan inte låta bli att jämföra Ettor och Nollor med Johan Falk-filmerna. Johan Falk har högre budget, bättre skådespelande och i mångt och mycket en mer genomarbetad berättelse. Ettor och Nollor har dock en starkare själ, mer glädje i berättandet och vi slipper höra Johan Falk stöna sig fram i sina repliker.

Tyvärr finns det inget extramaterial på skivan, vilket hade varit guld värt med tanke på att mycket handlar om miljonprogrammet. En liten dokumentär om miljonprogrammets uppkomst hade varit toppen att få med. För en stor del av filmen är ren samhällskritik mot hur det som skulle bli ett integrerat Göteborg istället bidrog till segregation. De avancerade kreditkortsbedrägerier som filmen handlar om känns nästan sekundära när den ena kängan efter den andra svingas och träffar folkhemssjälen rakt i planeten.

Dessutom lyckas den här miniserien förmedla en annorlunda bild av Göteborg; ett Göteborg där ingenting är som det verkar och där knarkbaroner och maffiabossar är de som verkligen styr – inte de korrupta politikerna. Med tanke på den turbulens som Göteborg har haft den senaste tiden, med alldeles för många skottlossningar och för många korrupta politiker och tjänstemän, är det här en skrämmande film. Väl värd att se och förundras över.

 

Köp Ettor och nollor här.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 878 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.