Recension: Jakten på den försvunna skatten (1981)

Själva definitionen på en äventyrsfilm ändrades när Indiana Jones dök upp på den vita duken 1981. Jakten på den försvunna skatten är tidernas bästa äventyrsfilm, än idag. Här berättar vi varför.

Året är 1936. Vad Hitler och nazisterna ska företa sig är ännu okänt för världen. Däremot är det oroväckande att de tycks söka efter den mytomspunna förbundsarken. Inte mycket är känt om den och ingen vet varför Hitler vill ha tag i den. Så vem anlitar USA för att hitta arken först?

Svaret på frågan hittar vi redan i Jakten på den försvunna skattens inledning. Indiana Jones (Harrison Ford) är i Sydamerikas djupaste djungler. Han är inte bara arkeolog, utan också äventyrare av rang. När George Lucas skrev manuset ville han återuppliva gamla matinéer, även om han till en början såg Indiana som mer av en playboy än den karaktär han till slut blev. Enligt deras egen utsago var det Steven Spielberg (som regisserade) och Lawrence Kasdan (som skrev slutversionen av manuset) som gav Indiana hans slutgiltiga karaktärsdrag.

Och visst lyckades det.

Det står redan från början klart att Indiana är intelligent – väldigt intelligent – men har också en hel del tur som kombineras med hans förmåga att fatta snabba beslut. Efter att mot alla odds ha överlevt sin ärkefiende René Belloq (Paul Freeman) i djungeln återvänder Jones till museet där han arbetar tillsammans med Marcus Brody (Denholm Elliot). Det är där han får uppdraget att hitta förbundsarken innan Hitlers hantlangare gör det.

Därefter är det dags att dra ett djupt andetag och åka med. Stämningen i Jakten på den försvunna skatten är redan från början så bra den kan bli. Vi kan känna den enorma risk det är att fienderna får tag i förbundsarken, som kan bli ett oerhört mäktigt vapen. Som tittare har man facit, vi vet vad Hitler ställde till med och skulle han få tag i ett vapen som skulle kunna vara mäktigare än atombomber blir det inget bra. Indiana Jones tror förstås inte på övernaturliga skrönor, här är – som det verkar – ateist, kanske inte minst med tanke på hans vetenskapliga bakgrund. Sagor är ingenting för honom, annat än som källa till den verkliga sanningen.

Motvilligt får man med sig Marion Ravenwood (Karen Allen) och av någon anledning finns det alltid en kvinna i Indianas närhet. Han vill helst arbeta ensam, även om han gärna tar hjälp av sin vän Sallah (John Rhys-Davies). Blandningen av karaktärer fungerar bra och castingen är helrätt. På skurksidan finns den obehaglige Arnold Toht (Ronald Lacey) som den perfekte Gestapo-agenten och överste Dietrich (Wolf Kahler).

Ännu bättre fungerar tempot. Som tittare får man lite andrum här och där, men mestadels är det full fart framåt som gäller. Det blir aldrig tråkigt och det känns alltid som att allt kommer att gå åt pipan eller bara bli ännu värre. Indiana Jones kämpar dock på, han ger aldrig upp och det är just därför det är en sådan fröjd att se Harrison Ford i rollen. Han är en tvättäkta hjälte som alltid gör rätt, även om det är motvilligt.

 

Köp Indiana Jones Jakten på den försvunna skatten på CDON: Blu-ray

 

För övrigt: Anser vi att titeln Jakten på den försvunna skatten borde begravas. Istället duger den engelska titeln Raiders of the lost Arc alldeles utmärkt.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 878 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.