Recension: Leviatan (2014)

Rysk film tillhör verkligen inte till vanligheterna i mitt filmtittande. Leviatan är den första helryska film jag ser på länge och det är helt klart en spännande upplevelse. Vi recenserar Leviatan och får tillfälle att rannsaka kritikersinnet.

Uppe vid kusten mot Barents hav bor Kolya (Aleksei Serebryakov) med sin fru Lilya (Elena Lyadova) och Kolyas son Roma (Sergey Pokhodyaev) från ett tidigare äktenskap. Livet uppe i norr är hårt, men Kolya klarar sig och sin familj ganska bra. Dessvärre vill stadens borgmästare åt hans mark, vilket Kolya motsätter sig. Borgmästaren vill tjäna en ordentlig hacka på marken, eftersom det går att bygga ett radiotorn där.

Redan från start börjar jag känna lite ångest. Det är en riktigt dyster film. Miljön är väldigt väl skildrad och jag funderar rätt snart på om det verkligen finns människor som vill leva i ett så slitet, hårdfört landskap. Korruptionen som borgmästaren står för går in i vartenda hörn av det lilla samhället och alkoholiseringen har svept in hela byn i en aggressiv fylledimma.

Ändå är det väldigt sevärt. Det är värt över två timmar att se hur illa det kan vara. Berättelsen bygger på en verklig historia, som konstigt nog utspelade sig i USA, där en bilmekaniker (Kolya är bilmekaniker även i filmen) råkade ut för i princip samma sak. Samtidigt ligger Bibelns berättelse om sjöodjuret Leviatan till grund för berättelsen – och jag ska inte berätta hur.

Leviatan
Det är ungefär så här muntert det blir.

Det finns några riktigt minnesvärda scener i Leviatan. En är när en domare läser upp domstolsbeslutet för Kolya om att hans mark är förverkad. Domaren läser oavbrutet i vad som åtminstone känns som flera minuter, och det går undan. Alla står tysta och lyssnar och efter ett tag börjar jag fundera på om filmen på något sätt har hakat upp sig. Men den går inte på repeat, det är på allvar, och jag fattar att det är ett tydligt sätt att visa absurditeten i vad som pågår.

Att sedan se Kolyas ojämna kamp, trots att han fått hjälp av sin gamle vän Dmitrij (Vladimir Vdovitjenkov), är en ångestresa. Men det är fortfarande sevärt, och inblicken i det ryska samhället är minst sagt insiktsfull. Vänta dig dock inte att det här ska vara som en amerikansk motsvarighet. Det här är mycket mer avskalat, råare och som en kalldusch mitt i vintern. Någonstans i mitten av filmen kommer du kanske som jag tycka att det är lite för långt, inte minst på grund av att ångesten av hur livet ter sig på den här avlägsna platsen tar över. Det är den största nackdelen. Resten är en upplevelse utöver det vanliga.

 

Köp filmen på CDON.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 844 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.