Recension: Mordet på Orientexpressen (2017)

Mordet på Orientexpressen

8.2

Handling

8.5/10

Skådespelarna

9.0/10

Ljud & Musik

8.0/10

Stämning

8.5/10

Effekter

7.0/10

Agatha Christies roman Mordet på Orientexpressen har återigen filmats, för fjärde gången – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är helt klart en av Christies bästa böcker. 

Det här är helt klart den sortens film som ska ses på bio. Storslagna scener kräver stor duk. Vilket Mordet på Orientexpressen mer än väl levererar. För dig som inte känner till handlingen är det en klassisk pusseldeckare, där den världsberömde detektiven Hercule Poirot (Kenneth Branagh), reser från Jerusalem till Istanbul, för att därifrån ta Orientexpressen. Orientexpressen är ett tåg med minst sagt lyxiga kupéer. Med på tåget finns en rad spännande karaktärer och alla har de sin historia. Det dröjer dock inte länge förrän någon mördas (jag ska inte avslöja vem) och Hercule Poirot får ännu ett mord att lösa.

Ensemblen av kända skådespelare är imponerande. Vi ser Penélope Cruz som Pilar Estravados, Willem Dafoe som Gerhard Hardman, Judi Dench som Prinsessan Dragomiroff, Johnny Depp som Edward Ratchett, Michelle Pfeiffer som Mrs. Hubbard och Rey, förlåt jag menar Daisy Ridley som Mary Debenham. Storyn följer boken såvitt jag vet och egentligen skiljer sig inte handlingen särskilt mycket från tidigare filmatiseringar – men det är skådespelarna och filmtekniken som förbättrats.

mordet på orientexpressen

Framför allt Branagh gör en monumentalt bra tolkning av Hercule Poirot. Inte alls lika träig och okarismatisk som David Suchet, som kanske är den mest kända versionen av Poirot. Branagh jobbar hårt på att framhäva Poirots behov av ordning, stil och klass, men också hur mycket han ogillar lögner. Samtidigt som han har en sorglig sida i längtan efter sin förlorade kärlek. Poirot blir inte bättre än vad Branagh har lyckats framställa, åtminstone i mitt tycke.

Visst blir Mordet på Orientexpressen lite tjatig ibland, men i en tid där allt ska gå vansinnigt fort är det rätt skönt att se en film där saker och ting får ta sin tid. Inga mobiler, inget annat än böcker, god mat och god dryck, utsikt över ett fantastiskt landskap och gott om tid att samtala.

Det hintas dessutom om att Branagh kanske dyker upp på nytt i en annan Christie-favorit som har med en viss lång flod att göra. Det får vi verkligen hoppas.

 

Recenserad efter att ha sett filmen på bio.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 863 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.