Recension: The Quiet Ones (2014)

The Quiet Ones

The Quiet Ones
6.3

Känsla

8.0 /10

Skådespelare

7.0 /10

Handling

6.0 /10

Miljö

7.5 /10

Trovärdighet

3.0 /10

Pros

  • Miljön
  • Sjuttiotalet

Cons

  • Förutsägbar
  • Inte särskilt skrämmande

När en film säger ”inspirerad av verkliga händelser”, betyder det då att det som händer i filmen verkligen har hänt? Självklart inte, det är ett billigt trick för att försöka förstärka berättelsens legitimitet. Spel och Film har sett The Quiet Ones och här får du reda på varför ett sådant billigt trick kan förstöra en hel film.

Professor Coupland (Jared Harris), som mer än gärna vill bevisa att det övernaturliga har naturliga orsaker, anlitar en av sina studenter för att kunna bevisa att en ung kvinnas besatthet bara är en psykisk åkomma. Studenten, Brian McNeil (Sam Claffin), är redan från början intresserad av film och det är genom att hans filmer vi får se en stor del av filmen.

Den unga kvinnan som är besatt heter Jane Harper (Olivia Cooke) och hon spelar minst sagt bra när det gäller att visa upp sin besatthet. Hennes negativa energi tar form av Evey, en varelse som bara hon kan se, men som ställer till det för alla. Jag gillar direkt upplägget där vi ställer vetenskap mot tro. Redan från början är det svårt att veta vad som är vad, är Janes problem en psykisk sjukdom eller är det en poltergeist som spökar?

quiet.ones.2

The Quiet Ones har dock en stor fördel och det är miljön. Sjuttiotalet är en spännande miljö, där tanken på att vetenskapen alltid har företräde mot all form av tro är uppfriskande samtidigt som filmen hela tiden ser till att så små tvivel kring det övernaturliga. När professorn flyttar Jane ut på landet börjar allt bli alltmer underligt och det som händer blir väldigt svårt att förklara. Professorn gör förstås sitt bästa, men en hel del går verkligen inte att förklara – ens för honom.

Det är ett spännande upplägg och det är svårt att inte se klart filmen. Som tittare vill jag hela tiden veta vad det är som ligger bakom alla skumma saker som händer, men ju längre in i filmen jag kommer desto mer osäker blir jag. Det är kanske filmens största problem, det hade varit skönt att få lite mer klarhet.

Samtidigt blir det aldrig särskilt spännande, men jag gillar både stämningen och, som sagt, miljön. The Quiet Ones är ganska förutsägbar och skrämmande blir det aldrig. En medioker skräckis, med övertygande skådespelare, och en skön känsla. Tyvärr tillför det ingenting att säga att filmen inspirerats av verkliga händelser, det blir bara löjligt. Till dess att någon lyckas bevisa spöken objektivt är det bättre att se skräckfilmer som ren underhållning, någonting som skulle kunna hända och inte blir mer verkligt för att de inspireras av ”verkliga” händelser.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 844 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.