Recension: Säg Aldrig Aldrig (2014)

Säg Aldrig Aldrig

6.5

Handling

7.5/10

Skådespelare

6.5/10

Miljö och stämning

7.0/10

Humor

5.0/10

Pros

  • Bra tema
  • Storyn

Cons

  • Ingen komedi

Säg Aldrig Aldrig handlar om en egoistisk mäklare som bara bryr sig om sig själv och inte vill ta hand om sitt barnbarn när hans son ber om hjälp. Det låter som ett drama men ska vara en komedi. Vi har sett en film om ett par i övre medelåldern och frågan är – blir det roligt?

Mäklaren Oren Little (Michael Douglas) är en grinig gammal gubbe, som snart hoppas på att kunna gå i pension. Han bryr sig bara om sig själv och är den sortens person som inte drar sig för att skjuta på en herrelös hund med paintboll om pälsbollen råkar göra sina behov på Orens gräsmatta. Föga förvånande vill han inte ta hand om sitt nioåriga barnbarn (Sterling Jerins). Barnbarnet Sarah har förstås en hel del attityd, men det är inte Orens problem. Hans problem är att han gillar ingen förutom sig själv och när grannarna vill ha lite hjälp med enkla saker, som att få plats med sina bilar, rycker han bara på axlarna.

Eftersom han inte vill ta hand om Sarah lämpar han över henne på grannen Leah (Diane Keaton), som är käck som en hel musikal från femtiotalet, och givetvis godhjärtad in i benmärgen. Att kombinera två skådespelare som jag har svårt för var för sig är en tålamodsprövande övning. Michael Douglas har gjort några riktigt bra filmer (Falling Down, Basic Instinct) och några hyfsade (som Black Rain och The Game). Men han gör sig bäst som hårdför polis eller komplett galning, inte som en egoistisk mäklare. Diane Keaton är ju verkligen romcom-träskets drottning, och även om hon gjort några roller som varit okej är det alltid samma smet hon satsar på. Husfru med ångest kanske man skulle kunna kalla det. Men i den här filmen gör hon en helt okej roll.

En bitter man som bara bryr sig om sig själv.
En bitter man som bara bryr sig om sig själv.

Storyn är det inget fel på, jag gillar upplägget. Det är en trevlig miljö och de flesta skådisar i filmen gör en okej insats. Bäst av alla är kanske trots allt Sterling Jerins, som vi sett i hårdkokta filmer som The Conjuring och World War Z. Hennes far Luke (Scott Shepherd) som är Orens son har en god anledning till att lämna bort henne, och kärleken mellan dem tillsammans med frustrationen är filmens starkaste känsloband. Att Oren inte vill ta emot henne och att Leah tar över är starkt.

Så en film som egentligen skulle ha varit en komedi passar bättre som ett drama, och då blir det helt okej, rentav väldigt sevärt. Temat med människor som ägnar mer tid åt sig själva än sin omvärld är urgammalt, men här berättas det på sätt som jag gillar. Det går att få sympati för Oren, det är inga problem att få massor av sympati för hans son och till och med Leah blir en känslovärmare. Humorn i filmen lyser med sin frånvaro, men bara man bortser från det är det en film för vilken dag som helst när du vill känna hopp för mänskligheten.

Be Sociable, Share!
Om Magnus 878 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.