Recension: Space Hulk: Deathwing (PC)

Det strategiska brädspelet Space Hulk har genom åren blivit datorspel i olika skepnader. Space Hulk: Deathwing är ett FPS som milt sagt sätter dig i stridens hetta. 

Någon gång i början av nittiotalet recenserade jag Space Hulk på min Amiga, för Svenska Hemdatornytt. Det var min första kontakt med Warhammer 40 000-universumet i datorspelsform och än idag minns jag det som en väldigt trevlig upplevelse. Space Marine Terminators, som mänsklighetens förkämpar heter i Space Hulk. En Space Hulk är ett enormt rymdskepp, där onda utomjordingar i form av så kallade Tyranids. De vill förstås inte fika, utan är lika inriktade på att utrota rymdmarinsoldaterna som rymdmarinsoldaterna vill använda sina puffror.

Space Hulk: Deathwing kan spelas i en kampanj om nio kapitel, eller i multiplayer. Man spelar som en rymdmarinsoldat och till din hjälp i kampanjen har du dessutom två AI-kontrollerade Space Marines, vilka du också kan ge order. Det går att skjuta, hugga med svärd eller storma rakt på. Tack vare att du bär en rustning som, förutom att krossa allt du springer över, också får dig att röra dig som en gammal hederlig Mech är det fullt möjligt att ge utomjordingarna en dansk skalle.

Space Hulk

Spelet börjar med en alldeles utomordentlig introduktion, där du får testa allt som går att göra på en testbana. Det är ett grymt bra sätt att lära sig och även en erfaren gamer får bra information den här vägen eftersom alla kommandon inte är vad man är van vid. Sedan bär det iväg ut i rymden och efter en av de längsta cut scenes jag varit med om på länge – som dessutom inte går att avbryta – landar du på en Space Hulk.

Tyvärr lider spelet av en del buggar. Första gången jag startade det hände ingenting på evigheter, sedan landade jag i en väldigt konstig skärmbild som jag var tvungen att hoppa ur från. Andra gången gick det bättre, men tredje gången hängde sig laddningen och det blev betydande krångel för att ta sig ur. Inne i spelet hackar det en del mitt under spel i single-player och det är ändå inte någon grafik som överträffar allt annat.

Visserligen är Space Hulk fyllt med en hel del snygga, i det närmaste episka scener. När Tyraniderna dessutom flödar in som horder är det lätt att bli svettig innanför rustningen. Möjligheten att uppgradera gör spelet betydligt roligare, särskilt psyk-förmågorna som gör att du kan skicka blixtar som skulle få Thor avundsjuk. Kampanjen är riktigt kul, men svår och när spelet börjar hacka är det lätt att vilja lägga ner helt. Dessutom blir laddtiderna extremt långa ibland av någon underlig anledning, något jag inte sett på något av mina övriga spel.

Till sist är det helt klart att den som spelat Space Hulk förut, som brädspel eller något annat datorspel, förmodligen gillar Space Hulk: Deathwing bättre än andra. Miljöerna är så äkta brädspelsföregångaren det går att komma och som FPS istället för strategiskt RPG gör sig spelet riktigt bra. Även om jag ibland saknar möjligheten att få en chans att tänka efter och göra taktiska drag.

 

Stort tack till Kinguin för recensionsexemplaret. 

Köp spelet hos Kinguin – cirka 300 SEK. 

Be Sociable, Share!
Om Magnus 844 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.