The Hunger Games: Mockingjay part I
Pros
- Miljön
- Dystopin
Cons
- Lawrence
- Tempot
Hungern tar aldrig slut och det är återigen dags att besöka Panem. Vi har sett del tre, vilket egentligen är första delen av del tre, i trilogin om The Hunger Games. Mockingjay del ett ger oss ännu ett fartfyllt, dystopiskt äventyr.
Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) vaknar upp i Distrikt 13, där hon snart dras in i planerna på att störta president Snow (Donald Sutherland). Alma Coin (Julianne Moore) vill att Katniss ska bli upprorets symboliska ledare – Härmskrikan, eller som det heter på utrikiska Mockingjay. Alma Coin har byggt upp sitt samhälle under jorden, långt ner under det ursprungliga Distrikt 13. Redan från start vibrerar hela filmen av återhållen frustration. Alla vill starta upproret och störta presidenten, men man vet också hur det har gått tidigare.
Den dystopiska stämningen är vad som lyfter Mockingjay. Dessvärre sjunker den ganska snabbt, eftersom jag redan från start har börjat tröttna. Att Colorforce och Lionsgate delar upp den tredje boken i två filmer är bara ännu ett sätt att försöka pumpa pengar ut succén. Den första filmen var riktigt bra. Annorlunda och engagerande. Film nummer två var på många sätt en kopia av del ett, medan den tredje filmen trots allt bär med sig ett löfte om en revolution. Dags att piska skiten ur presidenten.
Trodde jag.
Utan att avslöja vad som händer så förstår alla att finns det en del två, som är ungefär lika lång som del ett, har man sparat en hel del av handlingen till den. Och Jennifer Lawrence springer mest runt och ser bedrövad ut. Hon är inte en hjälte att tycka om, jag sitter mer och väntar på att hon ska vakna upp och börja reagera. Istället är det letandet och tjatande om Peeta (Josh Hutcherson) som driver hela hennes liv, vilket kanske är förståeligt men ändå tröttsamt. Tonårsfrierier till all ära och det är klart att tjejer i samma ålder gillar att Lawrence fokuserar så mycket på Peeta. Jag tycker mer att hon borde peta honom från tvåltronen och bli lite förbannad.
Sedan kan jag inte förstå att upproret tar så lång tid. Två och en halv film och rätt många ändlösa diskussioner om ingenting. Och detta fokus på kostymer har jag heller inte fattat. Är den här världen verkligen så ytlig att en hjältinna bara blir en hjältinna om hon har rätt kostym? Hungerspelen har hissats och hyllats länge, och i grund och botten instämmer jag med att det är bra filmer. Men när man drar ut på handlingen på det här sättet blir det rätt platt.
Allt som blir kvar är en fantastiskt bra miljö, några erfarna skådespelare (Moore, Sutherland, Harrelson) som lyfter både dialog och för handlingen framåt så mycket de kan. Del ett av Mockingjay blev mest en lång trumvirvel och jag hoppas verkligen att del två lever upp till förväntningarna.
Köp Mockingjay på CDON: DVD / Blu-ray
Deathly Hallows funkade ok att dra ut på två filmer men jag håller med om att Mockinjay inte är av den kalibern. Sedan tyckte jag ändå att denna pt 1 funkade hyfsat av två anledningar: jag har läst och gillat böckerna och jag blev otroligt besviken på Catching Fire. I jämförelse blev därmed den här riktigt bra…
Jag kanske skulle ge mig i kast med böckerna. Fast jag har en känsla av att de inte riktigt riktar sig till en 40+ man.
Säg inte det, så stor skillnad behöver det inte vara på en 40+ man och en 40+ kvinna som målgrupp 😉