Recension: Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Valerian

Valerian and the city of a Thousand Planets

8.9

Handling

9.0/10

Skådespelarna

8.5/10

Effekter

8.5/10

Ljud och musik

9.5/10

Stämning

9.0/10

Gamla hederliga science-fiction-serien Linda och Valentin har blivit film i form av Valerian and the City of a Thousand Planets. Luc Besson står bakom och det brukar borga för en grymt bra filmupplevelse.

Det var för länge sedan jag läste serien för att jag ska kunna bedöma huruvida filmen håller måttet, men jag minns att serien hade en väldigt bra känsla av att det verkligen var både främmande världar och civilisationer man fick möta. Det har Luc Besson lyckats bra med.

Huruvida serien berättar bakgrundshistorien om rymdstationen Alpha, som i filmen är en utveckling av den internationella rymdstationen, vet jag inte – men det är en bra och trovärdig start.

I den här framtidsvärlden där resor kors och tvärs över galaxen är full möjliga finns Valerian (Dane DeHaan) och Laureline (Cara Delevingne). De är agenter i en polisverksamheten som ska bevara freden i galaxen, något som är betydligt svårare än man kan tänka sig, när ett okänt hot dyker upp och en hel värld blir förstörd.

Valerian

Precis som i Femte Elementet får man en grymt bra och fartfylld filmupplevelse, fylld av spänningen mellan Valerian och Laureline. Det är en bra casting, även om jag minns huvudpersonerna från serien som kyligare, mer dedikerade till sina uppdrag – även om filmens huvudpersoner faktiskt aldrig ger upp uppdraget så flamsas det lite för mycket.

Övriga skådespelare gör också ett bra jobb och här finns gott om kändisar. Clive Owen, Rihanna, Ethan Hawke och Rutger Hauer (som det var en evighet jag såg medverka någonstans) är med i roller du kanske inte skulle ana att de skulle ha

Effekterna är grymt bra och det finns inget att klaga på när det gäller musiken. Särskilt avslutningslåten är grymt bra. Jag saknar egentligen ingenting. Förutom möjligtvis en uppföljare.

 

Recenserad på: Bio

Om Magnus 1082 artiklar
Magnus Carling har arbetat inom IT-branschen sedan mitten av nittiotalet, men en stor del av sin fritid ägnar han åt att skriva. Resten av tiden spenderas med familjen, släkten och vännerna. Han har fler intressen än han hinner med. Bland annat springa, grilla, resa, läsa böcker, se på film, spela spel och fiska finns på listan över saker han gärna gör.

1 trackback/pingback

  1. Recension: Blade Runner (1982) - Spel och Film

Kommentarer är stängda.