På sommaren spelar jag ibland igenom gamla klassiker. En av mina bästa rollspelsupplevelser är Eye of the Beholder. Trilogin startar med Eye of the Beholder, från 1991. Spelet utvecklades av klassiska spelstudion Westwood Studios och jag spelade första delen på min Amiga, troligen runt 1992.
Nu ges hela trilogin ut på PC och finns tillgänglig på Steam som Forgotten Realms: The Archies – Collection One. Här hittar du alla tre spelen i EOB-trilogin och nostalgikänslan är total.
En stor fördel med att spela EOB i den här samlingen är att du får med ”All seeing eye” – ett tillägg som ger dig en automatisk karta och lite andra fördelar (som att du ser hur många HP en fiende har kvar). Det är lite ”fusk”, men underlättar då åtminstone jag inte har riktigt samma tålamod idag som förr när det gäller att ränna runt i katakomber och försöka hitta rätt.
En av sakerna som jag gillade med de här spelen är att du skapar ditt ”party” av karaktärer, som du sedan kan ta med dig mellan spelen. Gör du ett bra jobb och lyckas bra i den första delen så har du det lite lättare i del två. Det skapar också lite kontinuitet och det blir ett bra rollspelande.
Eye of the Beholder använder sig av Advanced Dungeons & Dragons som regelsystem, vilket gör att för oss gamla rollspelare är det lätt att känna igen sig. Man går upp i level, clerics ber för att få besvärjelser, magiker skriver ner trollformler och så vidare. Allt är rätt basic, men fungerar väldigt väl.
Dessutom är det ett svårt spel. Man möter tillräckligt mycket motstånd för att det ska kännas som att det inte bara är att promenera runt. Här finns faror överallt, inklusive en hel del fällor. Dessutom finns det monster som förlamar eller förgiftar och spelet är rätt oförlåtande för misstag.
Du behöver dessutom hela ditt party, och helst behöver du utöka. Från början startar du med fyra karaktärer, men du behöver definitivt plocka med alla karaktärer du hittar längs vägen som kan tänkas vilja följa med dig.
Sammansättning av ditt party avgör också hur väl du lyckas. Har du bara riddare och krigare kommer det inte gå bra. Den ultimata kombinationen är troligen en paladin, en fighter, en cleric, en mage och två rangers.
Eftersom spelet blir lite annorlunda beroende på sammansättningen så kan man med fördel spela igenom det med flera olika party. Eye of the Beholder kommer vara svårt nog ändå, men man tjänar på att lära sig hur man bygger det ultimata teamet.
Som sommarspel fungerar det utmärkt. Det är lagom utmanande, tillräckligt omfattande och helt klart ett spel med mycket nostalgi-känsla. Troligen kan det vara svårt för den som inte spelade spel på den gamla goda tiden att uppskatta den här sortens spel, men en sak kan jag lova – spelkänslan i de här tre spelen är svår att hitta i moderna spel.
Har du spelat Eye of the Beholder? Berätta gärna vad du tycker om spelet.
