Låt oss vara ärliga: John Wick-filmerna är som en lyxigt paketerad överdos – förföriskt snygga, tekniskt briljanta och ofta lika ytliga som ett Instagramfilter. Och ändå sitter jag där varje gång, ögonen fastklistrade vid duken, som om jag försöker dechiffrera någon slags brutal bön till actionfilmens gud. Så när Ballerina – den senaste expansionen i det ständigt växande John Wick-universumet – landade, var det med samma typ av förväntan som när man beställer en dyr whiskey man egentligen inte gillar, men gärna vill förstå.
Filmen tar avstamp i det som tidigare bara skymtats i förbifarten i John Wick: Chapter 3 – Parabellum, där vi för första gången introducerades till balettskolan som tränar både dansare och lönnmördare. En visuell metafor som är lika knasig som briljant: död som koreografi, mord som konstform. Ballerina tar den idén hela vägen ut, med Ana de Armas i huvudrollen som Rooney – en kvinnlig lönnmördare som tränats av The Ruska Roma, samma organisation som formade John Wick själv.
Det här är ingen spinoff för sakens skull. Ballerina är cementen mellan fogarna i Wick-mytologin. Det är filmen som ger substans åt det vi bara anat tidigare – att det finns en hel generation av barnsoldater i kostym och spetskjol, drillade i både plié och pistolteknik. Rooney är på jakt efter männen som mördade hennes familj, men precis som Wick drivs hon inte bara av hämnd – hon drivs av principer. Eller i varje fall en trasig version av dem. Det är detta som förenar figurerna i det här universumet: de är inte bara mördare, de är fanatiker i kostym, slavar under kodex, lojaliteter och symbolik.
Intressant nog föddes idén till Ballerina redan under utvecklingen av John Wick: Chapter 3, då manusförfattaren Shay Hatten pitchade en kvinnlig Wick-historia med annorlunda ton. Filmen regisseras av Len Wiseman (Underworld) – ett val som i efterhand känns självklart, med tanke på hans sinne för gotisk action och visuellt driven berättelse. Ballerina utspelar sig tidsmässigt mellan John Wick 3 och John Wick 4, vilket innebär att Keanu Reeves dyker upp i en mindre men betydande roll. Han är inte längre huvudakten, men hans närvaro är som en kall bris från en annan värld – tyst, sorgsen och våldsam.
Och ärligt talat? Det funkar. Ballerina tar det bästa från Wick-världen – stilen, koreografin, mytologin – och adderar en oväntad ömhet mitt i allt blod. Ana de Armas balanserar det kyliga och det sårbara med kirurgisk precision. Det är stillestånd i rörelse, om man får vara lite högtravande.
Så ja, jag har fortfarande en hatkärlek till John Wick-universumet. Det är pretentiöst och överdrivet, ibland nästan självparodiskt. Men när det funkar – och det gör det i Ballerina – är det som att bevittna en vacker, dödlig dans i slow motion. Och ibland är det precis vad man behöver.
Missa inte: 🎯 Ana de Armas i fokus – alla filmer du måste se före Ballerina
Trailer Ballerina
From the world of John Wick: Ballerina hade premiär i Sverige 2025-06-04.
