När The Rip först annonserades kändes det nästan som ett nostalgiskt lockrop till alla som saknat den sortens hårdkokta kriminalthrillers som Hollywood brukade pumpa ut på 90-talet och tidigt 2000-tal. Två gamla vänner, Matt Damon och Ben Affleck, tillbaka tillsammans i ett mörkt polisdrama regisserat av Joe Carnahan, mannen bakom filmer som Narc och Smokin’ Aces. Resultatet är faktiskt precis vad många hoppades på: en svettig, paranoid och ganska cynisk thriller som känns betydligt mer levande än majoriteten av Netflix standardiserade actionproduktioner.
Filmen kretsar kring en grupp poliser i Miami som under ett tillslag hittar miljontals dollar gömda i ett stash house kopplat till narkotikahandel. Det som först ser ut som ett karriäravgörande tillslag förvandlas snabbt till ett moraliskt träsk där ingen längre vet vem som går att lita på. Pengarna blir som ett virus som infekterar hela gruppen. Misstänksamheten sprider sig, gamla lojaliteter börjar krackelera och plötsligt handlar filmen mindre om knarkkarteller och mer om män som långsamt tappar greppet om sina egna principer.
Matt Damon och Ben Affleck hittar tillbaka till sin gamla kemi
Det första man märker med The Rip är hur mycket filmen lutar sig mot kemin mellan Damon och Affleck. Det är helt rätt beslut. De behöver nästan inte ens prata för att man ska känna att deras figurer har en lång historia tillsammans. Det finns en sorts sliten vänskap mellan dem som känns genuin på ett sätt som yngre skådespelare sällan lyckas få fram.
Matt Damon spelar Dane Dumars med en lågmäld trötthet som fungerar väldigt bra. Han känns som en man som redan sett för mycket och som innerst inne vet att systemet är trasigt, men ändå försöker hålla ihop något slags moralisk kärna. Damon har alltid varit stark när han spelar intelligenta män under press, från The Departed till The Martian, men här finns en råare ton. Han ser äldre ut, tyngre, nästan nedsliten.
Affleck däremot spelar mer aggressivt och impulsivt, vilket passar honom perfekt. Det här är faktiskt en av hans bästa roller på länge. Han har ofta fungerat bäst när han får spela män som är på väg att falla sönder mentalt, och The Rip påminner stundtals om hans arbete i Gone Girl eller till och med The Town. Skillnaden här är att han inte längre försöker spela “cool”. Det finns något trött och bittert över honom som gör karaktären mer trovärdig.
Och just där hittar filmen sin stora styrka. The Rip känns nästan som ett erkännande från Damon och Affleck att de inte längre är de unga wunderkinds som skrev Good Will Hunting. De är äldre nu, och filmen använder det. Deras ansikten bär på historia. När de tittar på varandra känns det som två män som överlevt alldeles för mycket tillsammans.
Joe Carnahan tillbaka i rätt miljö
Joe Carnahan har länge varit en ojämn regissör. När han är dålig blir han nästan självparodiskt macho, men när han är bra gör han kriminalfilmer som luktar svett, blod och desperation. The Rip är utan tvekan hans starkaste film på många år.
Han förstår hur man bygger paranoia. Hela filmen har en konstant känsla av att något håller på att gå sönder. Det är inte en actionfilm i traditionell mening, trots att marknadsföringen ibland försökte sälja in den så. Istället är det mer en moralisk tryckkokare där våldet känns plötsligt och obehagligt snarare än spektakulärt.
Miami används också väldigt smart. Det här är inte den neonromantiska versionen från Miami Vice. Carnahan visar istället slitna lagerlokaler, smutsiga bakgator och trötta poliser som sitter i förhörsrum med flimrande lysrör. Staden känns nästan sjuk. Det ger filmen en ganska tung atmosfär som fungerar utmärkt.
Filmens svagheter
Men The Rip är inte perfekt. Den största svagheten är att filmen ibland känns som två olika filmer samtidigt. Ena stunden är det ett lågmält karaktärsdrama om korruption och skuld, nästa stund försöker Carnahan pressa in stora actionsekvenser för att hålla Netflix-publiken kvar. Det märks nästan att filmen är skapad för streaming, något Damon själv ironiskt nog kommenterat offentligt när han berättade att Netflix ville ha större action tidigare i filmen för att tittare annars börjar scrolla i mobilen.
Det gör att rytmen ibland hackar. Några scener känns som om de tillhör en betydligt smartare och mer vuxen thriller än filmen egentligen vågar vara fullt ut. I vissa stunder anar man nästan ett modernt Heat eller Serpico, men sedan drar filmen tillbaka till mer traditionell actionthriller-territorium.
Manuset är också lite väl förälskat i sin egen cynism. Nästan alla karaktärer är trasiga, korrumperade eller moraliskt tveksamma. Efter ett tag blir det nästan svårt att bry sig emotionellt om vem som överlever. Filmen hade mått bra av lite mer mänsklig värme mitt i mörkret.
Steven Yeun och Teyana Taylor är dessutom bra nog för att man ska önska att de fått ännu större roller. Hela birollsensemblen är faktiskt stark, men filmen återgår hela tiden till Damon och Affleck.
Jämförelsen med tidigare Damon/Affleck-filmer
Det mest intressanta med The Rip är egentligen inte handlingen utan vad filmen säger om var Damon och Affleck befinner sig i karriären. Det här är inte ännu en nostalgisk reunion där två gamla stjärnor försöker återupprepa gamla framgångar. Snarare känns det som att de accepterat att de blivit äldre karaktärsskådespelare.
I Air var deras samarbete charmigt och nostalgiskt. I The Rip är det istället slitet och bittert. Det gör filmen mycket mer intressant.
Man kan nästan se The Rip som en mörk spegelbild av Good Will Hunting. Där handlade allt om framtid och potential. Här handlar allt om konsekvenser, skuld och vad som händer när drömmarna redan passerat.
Och ärligt talat passar de här rollerna dem bättre idag.
Slutomdöme
The Rip är kanske inte ett mästerverk, men det är en ovanligt vuxen och tät kriminalthriller för att vara en modern Netflixproduktion. Det är en film som vågar vara smutsig, cynisk och ganska obehaglig utan att helt drunkna i sin egen mörka ton.
Framför allt är det väldigt kul att se Matt Damon och Ben Affleck göra något som faktiskt känns personligt igen. De försöker inte vara superhjältar eller ironiska actionfigurer. De spelar medelålders män som vet att världen är rutten och som börjar misstänka att de själva kanske blivit en del av problemet.
Det gör The Rip betydligt mer intressant än den först verkar.
