Det finns få böcker i Stephen Kings omfattande katalog som är lika djupt existentiella och skoningslösa som The Long Walk. Nu, över 40 år efter att han först skrev romanen under pseudonymen Richard Bachman, får berättelsen äntligen sin filmatisering – och det verkar som om den varit värd att vänta på.
Regissören Francis Lawrence, mest känd för The Hunger Games-filmerna, har tagit sig an detta dystopiska projekt med vad som verkar vara stor respekt för originalmaterialet. I en tid där King-adaptioner är var och varannan streaminghändelse, sticker just den här ut. Den är varken övernaturlig skräck eller klassisk spänningsberättelse – det här är ren psykologisk terror, en samhällskritisk allegori inlindad i ett maraton av död.
Filmen följer Ray Garraty, en av 100 tonårspojkar som deltar i en årlig dödlig tävling: en marsch utan vila, där den som saktar ner för mycket får en varning. Efter tre varningar kommer kulorna. Endast en får överleva. Det är en absurd och brutal premiss, men under den ryms teman om motstånd, medlöperi, vänskap och meningslöshet. Det är en berättelse om hur långt vi är beredda att gå – bokstavligen – för överlevnad, ära eller bara för att andra säger åt oss att göra det.
I rollen som Ray Garraty ser vi Cooper Hoffman (son till Philip Seymour Hoffman), vars närvaro redan i trailern påminner om en ung skådespelare med tyngd. David Jonsson spelar hans medtävlande och vän Peter McVries, och i rollen som den skräckinjagande Majoren ser vi ingen mindre än Mark Hamill. Att se Hamill i en roll där han inte bara är iskall utan dessutom symboliserar en auktoritär kraft som släcker liv med samma känsla som man stämplar ett dokument – det är något jag verkligen ser fram emot. Hamill har ju på senare år visat att han är långt mer än Luke Skywalker, och här får han kanske sitt mest obehagliga rollporträtt hittills.
Det som gör mig riktigt nyfiken på The Long Walk är att den spelades in i kronologisk ordning. Skådespelarna gick varje dag i timmar, mellan 8 och 15 miles, under flera veckor. Detta grepp är ovanligt i filmvärlden men ger förstås en fysisk och mental autenticitet som kommer genomsyra deras prestationer. Man har alltså inte bara simulerat utmattning – den finns där på riktigt. När en deltagare faller ihop i filmen, så har nog skådespelaren i viss mån redan gjort det mentalt.
Jämför man med andra King-filmatiseringar, är The Long Walk närmare The Mist i ton än It eller The Shining. Det handlar inte om skräck från yttre krafter, utan från människan själv, från reglerna vi accepterar och den makt vi låter styra oss. Där The Shawshank Redemption visar hopp och upprättelse genom uthållighet, visar The Long Walk hur uthållighet kan vara ett straff i sig. Ett maraton mot ingenting.
Stephen King själv har tidigare sagt att han inte trodde att The Long Walk någonsin skulle kunna filmatiseras – att det var för grym, för nihilistisk. Men världen har hunnit ifatt den berättelsen. Vi lever i en tid där realityprogram suddar ut gränsen mellan underhållning och lidande, och det gör filmens tema – att publikens blick dödar – mer relevant än någonsin. Det är Hunger Games utan skoj, Battle Royale utan satir.
Jag hoppas innerligt att filmen vågar behålla det öppna, tvetydiga slutet från boken. Det är en av romanens mest kraftfulla delar – att vi aldrig riktigt får veta vad Ray springer mot. Det är inte ett pris, inte en frihet. Det är en känsla. En tomhet. En protest.
Och kanske är det just det The Long Walk kan bli – en film som vägrar ge dig det du vill ha, men ger dig precis det du behöver. En spark i magen. En spegel mot vårt samhälle. Och kanske ett av de mest trogna King-porträtten vi sett på vita duken.
Premiären är satt till den 12 september 2025. Jag har redan bokat in kvällen. Det här kan bli något stort. Något mörkt. Något oförglömligt.
Trailer The Long Walk
