Woody, Buzz, Jessie och resten av leksakslådan har flyttat hem till soffan. Sedan den 23 september finns Toy Story 5 på Disney+ även i Sverige, efter en biosejour som drog in över en miljard dollar världen över. Den här gången är hotet varken en elak nallebjörn eller en unge med destruktiva hobbyer. Fienden är en surfplatta. Det låter nästan löjligt enkelt, men är samtidigt en av de smartaste idéerna Pixar kunde ha valt för en filmserie som i över 30 år handlat om barns relation till sina leksaker.
När Toy Story hade premiär 1995 var själva tekniken bakom filmen revolutionerande. Här fanns datoranimerade leksaker som levde i en värld där barn fortfarande byggde fantasivärldar på golvet och där den stora existentiella katastrofen var att en ny leksak kunde ersätta den gamla.
Tre decennier senare är problemet ett annat.
Barn leker fortfarande med leksaker, naturligtvis, men plastfiguren på golvet konkurrerar numera med Youtube, Roblox, TikTok, streaming, mobiltelefoner, spelkonsoler och surfplattor. Det är just den förändringen som Toy Story 5 använder som motor när Bonnie får den nya surfplattan Lilypad och hennes gamla leksaker plötsligt tvingas konkurrera om något betydligt mer värdefullt än platsen i leksakslådan: hennes uppmärksamhet.
Det är svårt att tänka sig ett mer tidsenligt problem för Woody och hans vänner.
Toy meets Tech
Pixar har själv sammanfattat premissen som ”Toy meets Tech”, och det finns en nästan elakt vacker ironi i att filmen nu landat på Disney+ och därmed kan ses på exakt samma sorts skärmar som berättelsen problematiserar.
Vill man vara riktigt meta kan man alltså se Toy Story 5 på en surfplatta.
Lilypad, med Greta Lees röst i originalversionen, är dock inte bara en elektronisk pryl som placerats i handlingen för att någon på Pixar upptäckt att barn använder iPads. Hon representerar ett större problem för leksakerna. Vad händer med Woody, Buzz och Jessie om Bonnie helt enkelt inte längre behöver dem för att skapa äventyr?
En traditionell leksak kräver fantasi. Ett plastrymdskepp flyger ingenstans förrän barnet bestämmer att det gör det. En skärm levererar däremot färdiga världar, ljud, spel och berättelser omedelbart.
För en leksak måste det vara ungefär som att driva en liten bokhandel och se Amazon öppna på andra sidan gatan.
Woody är tillbaka – men Jessie får mer utrymme
Tom Hanks återvänder som Woody, Tim Allen gör återigen Buzz Lightyear och Joan Cusack är tillbaka som Jessie. Bland de nya rösterna finns förutom Greta Lee även Conan O’Brien, medan gamla bekanta som Hamm, Rex, Bo Peep och Slinky Dog återkommer. Andrew Stanton står för regin, med Kenna Harris som medregissör.
Stanton är knappast någon främling i Pixar-huset. Han har varit involverad i studions historia sedan starten och regisserade bland annat Finding Nemo och WALL-E. Det senare är särskilt intressant här, eftersom WALL-E redan 2008 visade att Stanton inte direkt är rädd för att låta familjeunderhållning peta på vårt förhållande till teknik.
I Toy Story 5 blir Jessie dessutom en viktigare figur. Det känns logiskt efter slutet på fyran, där Woody valde en annan väg och lämnade Bonnie och de övriga leksakerna. Han är tillbaka den här gången, men återkomsten sker inom en berättelse där relationerna och rollerna förändrats.
Det är klokt. Om Pixar ska fortsätta göra Toy Story kan filmerna inte bara återställa figurerna till fabriksläge varje gång eftertexterna rullat färdigt.
En biosuccé på över en miljard dollar
Att vi över huvud taget fått en femte film går förstås också att förklara med en betydligt mindre romantisk faktor: människor fortsätter att betala för att se de här figurerna.
Toy Story 5 passerade 1,1 miljarder dollar globalt under sin biosejour och blev den mest inkomstbringande filmen i Toy Story-serien räknat i nominella dollar. Det är ett ganska tydligt svar på frågan om publiken hade tröttnat efter Toy Story 4.
Samtidigt är framgången fascinerande eftersom Pixar befinner sig i ett märkligt läge. Studion som en gång var synonym med nästan ofelbara originalfilmer har under senare år både återvänt till sina största varumärken och försökt hitta nya berättelser. För Disney är det naturligtvis betydligt mindre riskfyllt att sätta Woody och Buzz på affischen än att hoppas att publiken ska förälska sig i en helt ny värld.
Det kan man vara cynisk över, men då måste filmerna fortfarande vara bra.
Och Toy Story har hittills haft en nästan irriterande förmåga att överleva uppföljare som på papperet låter helt onödiga. Redan inför Toy Story 3 kunde man fråga sig vad mer som fanns att berätta. Sedan kom en film som fick vuxna människor att sitta på bio och försöka låtsas att de plötsligt fått någonting i ögat.
Fyran gjorde samma sak igen.
En film som föräldrar sannolikt känner igen sig i
Det är ändå temat som gör femman extra intressant för mig. Kampen mellan fysisk lek och skärmtid är inte science fiction. Den utspelar sig redan varje kväll i miljontals hem.
Föräldrar försöker hitta balansen mellan digital underhållning och allt det där som fanns innan vi började bära runt hela världens samlade distraktioner i fickan. Samtidigt vore det för enkelt att beskriva tekniken som fienden. Barn skapar fantastiska saker i Minecraft, lär sig genom spel och använder digitala verktyg på sätt som kan vara minst lika kreativa som en låda Lego.
Den intressanta frågan är därför inte om skärmar är onda.
Den är vad vi förlorar när skärmen blir allt.
Det är en betydligt bättre konflikt för en Toy Story-film än ännu en ond leksak som sitter i ett kontrollrum och skrattar.
Nu går den att streama i Sverige
För den som missade filmen på bio är väntan alltså över. Den svenska Disney+-sidan har nu Toy Story 5 i katalogen med en speltid på 1 timme och 47 minuter, svensk åldersmarkering 9+ och stöd för bland annat undertexter och syntolkning.
Det betyder också att samtliga fem långfilmer nu går att samla under samma streamingtak, vilket nästan kräver ett maraton någon regnig hösthelg. Börjar man från 1995 får man dessutom något betydligt intressantare än fem animerade filmer efter varandra. Man får se hur datoranimation utvecklats under tre decennier och hur berättelsen samtidigt vuxit från en ganska enkel rivalitet mellan en cowboy och en rymdfigur till funderingar kring identitet, åldrande, separation och nu vårt förhållande till teknik.
Inte illa för en serie om plastleksaker.
Det finns förstås en gräns för hur många gånger Disney kan öppna leksakslådan innan även Woody börjar undra om han borde kontakta sitt fackförbund. Men Toy Story 5 har åtminstone hittat en fråga som känns värd att ställa 2026.
För 30 år sedan fruktade Woody att Buzz Lightyear skulle ersätta honom.
Nu konkurrerar hela leksakslådan med en lysande rektangel.
Och om jag tittar upp från mobilen en stund känns det faktiskt som att Pixar kan vara någonting på spåren.
Se Toy Story 5 på Disney+ Sverige
