När nyheten kom att The Running Man får en ny filmversion kändes det först som ännu en av dessa Hollywood-reboots man knappt orkar lyfta på ögonbrynen för. Men något med just det här projektet väcker både nostalgi och nyfikenhet. För det här är inte bara en nyinspelning av Arnold Schwarzenegger-filmen från 1987 – det är ett försök att återvända till den dystra, kompromisslösa ton som fanns i Stephen Kings ursprungliga roman, publicerad under pseudonymen Richard Bachman 1982.
Och det var på tiden.
Ett mediefenomen med vassa kanter
För oss som växte upp med den färgstarka, actionfyllda 80-talsfilmen (med Arnold Schwarzenegger och Yaphet Kotto) är originalet ett stycke renodlad popcornkultur. En produkt av sin tid, både i stil och politisk analys. Visst fanns där en underström av kritik mot medievåld och reality-TV, men det mesta gömdes under muskelolja, latexkostymer och cheesiga oneliners.
Men Stephen Kings roman var något helt annat.
Där fanns ett riktigt mörker. Ett USA krossat av ekonomisk kollaps, där samhällets utstötta bokstavligen springer för sina liv i en statligt sponsrad dödslek. Huvudpersonen, Ben Richards, är inte en Arnold-klon med tvättbräda och charm – han är en desperat man som gör det otänkbara för att rädda sitt sjuka barn. Och spelet är inte någon gladiatorarena i direktsändning – det är hela landet, och alla är med på jakten. Brutalt, kallt och skrämmande relevant, än idag.
En ny chans att göra det rätt?
Den nya versionen regisseras av Edgar Wright (Shaun of the Dead, Baby Driver), vilket i sig väcker förhoppningar. Wright har både tempo, tonkänsla och ett öga för samhällssatir. I intervjuer har han sagt att han vill gå tillbaka till bokens grundidé – ett högoktanigt men tankeväckande thrillerdrama om övervakning, desperation och mediekontroll. Det låter som musik i öronen för oss som länge känt att filmatiseringen från 1987 bara snuddade vid något större.
Dessutom axlar Glen Powell rollen som Ben Richards, och även om han är en hårding är han ändå tillräckligt vanlig för att bli trovärdig. Frågan är däremot om de kommer låta berättelsen vara så cynisk och nedbrytande som Kings text egentligen är?
The Running Man idag – mer aktuell än någonsin?
I en tid där reality-TV smält samman med nyhetsrapportering, där AI jagar klick och algoritmer styr våra flöden, är The Running Man inte bara fiktion längre. Det är en spegling. Det är Black Mirror med spring i benen. Därför finns det något uppriktigt hoppfullt i att just den här berättelsen får en ny chans – inte som en remake, utan som en rekonstruktion av ett samhällskritiskt rop på hjälp.
Så låt oss hoppas att Edgar Wright vågar göra det Stephen King en gång gjorde: springa rakt genom cynismen, krossa underhållningsvåldet och visa vad som händer när människor tvingas bli monster för att överleva.
Trailern hittar du nedan. Jag personligen får en känsla av att dystopin finns där, men jag är lite osäker på om de verkligen fångat boken. När jag läste boken (någon gång på nittiotalet) kände jag från start att där fanns något verkligt mörkt.
Nåväl, låt oss hålla tummarna. Jag ser fram emot The Running Man, som har svensk biopremiär 7 november 2025.
