The Lunchbox
Pros
- Annorlunda
- Engagerande
- Äkta
Cons
- Något långsam
Indien är ett land med 1,2 miljarder invånare och bara i Mumbai bor det runt tolv miljoner människor i de centrala delarna av staden. Att få fram mat till alla är förstås en utmaning, inte minst vad det gäller lunch på arbetet. Det finns dock smarta lösningar i form av Dabbawala – ett system där hemlagad mat levereras till hårt arbetande människor via cykel och tåg. När hemmafrun Ila lagar mat till sin man hoppas hon på att han en dag ska reagera, men istället råkar hennes mat hamna fel och hon får sin uppskattning från en man som snart ska pensionera sig. Det är upptakten till The Lunchbox – en riktig feelgood film från Indien.
Mumbai och Indien är väldigt annorlunda mot vad vi är vana vid. Den främmande kulturen är en av två stora anledningar att se den här filmen. Den andra är att den handlar om vanliga människors utmaningar i ett land där skillnaden mellan total fattigdom och möjligheter till lycka är hårfin.
När berättelsen börjar förstår vi från början att Ila är olycklig – även om hon själv inte förstår det ännu. Hon lagar sin mat med en enorm omsorg, hon får goda råd från grannfrun om vad hon ska göra för att få hennes man att vakna upp ur sin dvala och naturligtvis drömmer hon om ett annat liv – även om allt hon egentligen vill är att hennes man ska uppmärksamma henne.
Då lunchboxen hon skickar till honom hamnar helt fel – något som enligt grannfrun aldrig händer – börjar hon skicka brev med den till en början okände mottagaren, som uppskattar hennes mat väldigt mycket. Den okände mottagaren är en änkeman vid namn Saajan Fernandes och han spelas av Irrfan Khan. Khan är filmens motor, hans förmåga att kommunicera Fernandes leda och tristess känns hela vägen ut i fingerspetsarna och vi vill verkligen att han ska komma loss ur den paltkoma han försatt sig själv i. Kryddorna i Ilas matlagning kanske är tillräckligt för att få vem som helst att explodera av kärlek, med Saajan är trögstartad.
Just brevväxlingen mellan de två, alla filosofiska tankar – som att Saajan förbereder sin egen framtida begravning och får en ståplats även på begravningsplatsen (helt naturligt på en plats där tomtmark är dyrbar och det finns fler människor att begrava än lediga platser), trots att han stått upp hela sitt liv på väg till och från arbetet – gör filmen sevärd. Att dessutom få se en väldigt främmande miljö, livet på bra mycket tuffare villkor än vad vi är vana vid och dessutom en väldigt sevärd kärlekshistoria gör att den här filmen får ett mycket bra betyg.
Den filmen växte lite mer ju längre in i den man kom tyckte jag. Först tänkte jag ”skräp” men när jag nådde slutet så var jag nästan lite förälskad. Tycker visserligen inte den är lika bra som du tycker, men den få 5 av 10 av mig (2,5 av 5).
Det är helt rätt, man måste ge filmen lite tid – och det är förstås en annorlunda film. Jag tror att jag gillar den extra mycket på grund av min fascination för den indiska kulturen… 🙂