Recension: A walk among the Tombstones (2014)

A Walk Among The Tombstones

6.9

Handling

6.0/10

Skådespelarna

8.0/10

Stämningen

7.0/10

Spänning

6.5/10

Pros

• Liam Neeson
• Stämningen

Cons

• Utdraget
• Tidvis lite för rå

Att vandra omkring bland gravstenar är förstås ingen trevlig sysselsättning, men vem lämpar sig bättre för hårdföra och otrevliga uppdrag än Liam Neeson? I A walk among the Tombstones spelar han en före detta polis vid namn Matt Scudder, som hjälper en heroinlangare att försöka hitta männen som kidnappade dennes fru. Det är ett spännande upplägg och om du läser vidare får du reda på vad vi gav för betyg.

Första gången jag såg Liam Neeson var när han spelade Rob Roy i filmen med samma namn. Sedan dess har han gett sig på att vara jediriddare, affärsman, agent och en hel del andra roller. Neeson är minst sagt produktiv och har spelat roller i mängder av filmer samt gjort röster till både tecknade serier och datorspel. Men det är utan tvekan i en roll som bister polis eller bister agent han gör sig bäst. I A walk among the Tombstones har han återigen hittat hem till den roll som han gör allra bäst.

Som före detta polis har han förstås polisens moraliska bagage, och som vilken stenhård polis som helst har han ägnat en stor del av sitt liv åt att kröka. Alldeles för mycket dessutom. Nu är han nykter alkoholist, men har inte lika lätt att få uppdrag. Kanske är det därför han tar sig an knarklangaren Kenny Kristos (Dan Stevens) fall. Hans fru kidnappades och sågs aldrig mer i livet. Scudder tar sig an fallet för att han behöver inkomster, men den verkliga anledningen till att han jagar kidnapparna uppenbarar sig efter ett tag.

A walk among the Tombstones är en hårdkokt film, grym så det räcker och blir över. Kidnapparna är inga korgossar och det krävs någon som är tuffare än vad de är för att klara av att hantera dem. Scudder får oväntad hjälp av den unge TJ (Astro) och relationen mellan den gamle polisen och den unge pojken blir förstås som far och son, vilket ställer till det för Scudder. Han vill vara hård utan att ha någon att ta hänsyn till, men så enkelt är förstås inte livet.

Jag gillar hur regissören Scott Frank har avbildat livet. Filmen visar upp den nakna, rå sanningen om hur onda människor kan vara. Den mörka stämningen, känslan av att allt kan – och förmodligen också kommer – gå åt h-e, tillsammans med Neesons bittra stenansikte lyfter filmen. På minussidan finns samtidigt lite för mycket fokus på att visa allt elände, det blir för utdraget. Det är egentligen inte så mycket nytt i berättelsen, det är stämningen och skådespelarna som gör filmen lite mer än bara sevärd.