Recension: Lantisar (2019)

Please follow and like us:
0

Lantisar är en svensk dramafilm, regisserad och producerad av Malin Dahl på Backa Studies AB, som hade premiär den 1 november. I huvudrollerna ses Ellen Helinder, Peter Sjökvist och Christoffer L Jonsson.

Lantisar handlar om Stockholmstjejen Madde (Ellen Helinder) vars rutin av ett jobb med en kass chef, festande med sin bästa vän och engångsligg avbryts abrupt när hennes pappa Leif (Peter Sjökvist) skickar ett brev till henne och ber henne komma ut på landet för att hälsa på honom. Väl där blir hon ställd mot allt det hon lämnat bakom sig och får lära sig att folk lever lika mycket på landet som de gör i staden.

Teman

Lantisar har flera bra teman som har förmedlats på ett träffsäkert och igenkänningsbart vis.

Självrannsakning

Madde måste rannsaka sig själv om är sitt dåtida jag. I sin tonårstid kallades hon för Mad Madde för att hon gjorde galna saker och ställde till hyss. Nu jobbar hon på ett kontor och låter sin chef köra med henne. När hon kommer ut till landet igen och folk undrar vad som hänt med henne, säger hon bara: ”Mad Madde är död. Hon är borta.” Hon vill separera sitt dåtida jag från sitt nutida jag, vilket många unga vuxna som har haft en jobbig barndom nog kan känna igen sig i.

I slutändan inser hon, precis som vi alla måste, att det förflutna är del av henne och att låtsas som att den biten av henne är död är att förneka allt som har lett henne till att bli den hon är idag, och att om hon skulle skära bort den biten skulle hon inte bara förlora allt det som hon hatade från det förflutna, utan också allt hon älskade.

Förakt

Ett annat tema som jag som har vuxit upp på landet har egen erfarenhet av är föraktet som både stadsbor och lantbor har mot varandra. I filmen har Leif väldigt låga tankar om Stockholm medan Madde ser ner på människorna som bor på landet. Ett bra exempel på detta är scenen när Madde och Jonas (Christoffer L Jonsson) är och fikar. Madde kläcker ut sig den ena förolämpande fördomen efter den andra, som att Jonas måste ha ”fastnat” ute på landsbygden och att det inte finns någonting att göra alls där ute. Man kan se hur illa berörd Jonas blir av hennes fördomar och det är en av de gånger man som tittare blir irriterad på Madde.

Han rättar henne senare genom att berätta hur han brukade resa runt och att han hade bott på flera olika platser innan han valde att flytta tillbaka till landet. Han visar henne också hur mycket roligt man kan ha på landet, bara man har lite kreativitet.

Politik

Ett tredje tema som kommer upp några gånger är den nutida landsbygdspolitiken och hur den långsamt men säkert håller på att göra det omöjligt att bo på landsbygden. Jonas berättar för Madde att han vill att hans dotter ska få välja själv om hon vill fortsätta bo på landet eller flytta in till staden, men att verkligheten är att hon kanske inte kommer att ha något annat val än att flytta om hon ska kunna klara sig.

Jag applåderar Malin Dahl för att hon har valt att lyfta fram problemen som existerar ute på landsbygden. Både landet och städerna är nödvändiga för att ett land som Sverige ska fungera. Att favorisera det ena över det andra är definitivt inte hållbart, och man kan inte annat än hoppas att folk som ser den här filmen får sig en tankeställare och själva börjar jobba för att göra livet lättare för de som bor ute på landet.

Sinnesintryck

Lantisar är väldigt vacker film att både se och lyssna på. Drönarbilderna över det grönskande landskapet i juxtaposition med gråa höst-Stockhom är väldigt träffande. Jag vet inte om de valde att spela in på hösten för att det är den årstid då städer är som fulast, eftersom det är så grått och blött och mörkt, men det skapade definitivt en intressant motsatseffekt. Musiken var även den pricksäker. Leif sitter och lyssnar på Längtans Motell medan han dricker whisky i sitt kök, och Russo och Weinberg spelas i bakgrunden när Madde kör ut på landet för att möta sin pappa efter så många år. Båda två är extremt bra musikval. Dessutom är filmens soundtrack fantasktiskt. Jag älskar särskilt den musik som spelas i de känslosamma scenerna, som när Madde hittar sin mammas gamla kofta.

Avslutande ord

Jag brukar inte gilla svenska filmer, särskilt inte dramafilmer, men Lantisar överraskade mig positivt med hur verklig den kändes. Varken Madde, Jonas eller Leif är spektakulära på något vis: de är riktiga människor som beter sig som riktiga människor. Deras relationer till varandra är verklighetstrogna och jag gillar att slutet är precis lika bittersöt som livet. Att man dessutom kan dra hundra slutsatser om vad karaktärerna gjorde efter att filmen var slut är också någonting jag uppskattade.

Med andra ord rekommenderar jag varmt Lantisar till alla er som gillar en bra och verklighetstrogen film, särskilt om ni är en av de människor som hyser förakt mot landsbygden. Jag hoppas att den här filmen kan ge er en tankeställare!

Please follow and like us:
0
Om Jill Johansson 26 artiklar
Utbildad översättare (engelska/japanska) och passionerad författare (engelska/svenska).