Om du har ont om pengar, vad är du beredd att göra? Det är en fråga som The Mule försöker besvara.
Jag har alltid gillat Clint Eastwood och har svårt att hitta en film jag inte gillar med honom. I The Mule spelar han huvudrollen, i form av den fattige Earl Stone. Earl Stone försöker överleva bäst han kan genom att sälja blommor, men har inte direkt anpassat sin verksamhet till onlineförsäljning och han får allt tuffare att klara sig ekonomiskt.
Därför är det kanske inte så konstigt att han inte protesterar när han får en möjlighet att transportera ett paket, mot betalning. Han är över åttio år och det innebär förstås en hel del utmaningar i livet. Även om den gode Eastwood, som är 88, är i god form så märks det att åldern börjar ta ut sin rätt. Det passar förstås perfekt för rollfiguren.
Paketets innehåll behöver man inte vara raketforskare för att gissa, naturligtvis innehåller det knark och visst får Earl Stone sina dubier. Men han är gammal och har svårt att klara sig utan de här pengarna. Intressant nog kan man fundera över hur världens samhällen fungerar, när vi inte tar hand om våra gamla, som borde vara pensionerade. I USA är det värre än i Sverige, men vi är på god väg att ta lika dåligt hand om de gamla som jänkarna.
Det är ingen större överraskning heller att Stone får polisen efter sig, i form av narkotikapolisen Colin Bates (Bradley Cooper). Jag ska inte avslöja hur det går, men det är intressant att veta att The Mule är baserad på den sanna historien om Leo Sharp. Sharp var världens äldsta knarkkurir. Knarkkurirer benämns också som packåsnor, eller rättare sagt mula (Mule på engelska).
Jag är lite kluven till The Mule. Jag gillar Eastwood, och beundrar att han håller igång. Det finns inte så många överraskningar i storyn och det blir aldrig riktigt spännande. Däremot är det kul att se filmen eftersom den bygger på en sann historia. Betyget blir lite lagom, en kul söndagsfilm.
Betyg: 3/5
