Filmrecension: Den gröna milen (1999)

Den gröna milen, av Stephen King, släppte som en bokföljetong i sex delar. Jag köpte varje del och såg ivrigt fram emot nästa – som trots allt kom någon månad efter den föregående. Att sedan få se hela berättelsen som film var en upplevelse i sig – men det är ingen tvekan om att Frank Darabont lyckades väldigt väl. 

Som vanligt i en Stephen King berättelse så är ingenting som det verkar. Alla karaktärer är unika och har sin egen fantastiska historia. Från fängelsechefen Paul Edgecomb (Tom Hanks) till den mordanklagade John Coffey (Michael Clark Duncan) har vi karaktärer som verkligen lever sina egna liv.

Handlingen är egentligen ganska enkel, men samtidigt inte. John Coffey sitter fängslad, anklagad för mord och våldtäkt på två små flickor. Edgecomb chefar över den del av fängelset där dödsdömda sitter. Det är 1930-tal och dödsstraffet verkställs genom elektriska stolen.

John Coffey visar sig dock ha en speciell förmåga och allt är långtifrån, som sagt, som det verkar. Den gröna milen är sträckan som de dödsdömda får vandra från sin cell till avrättningen, och det är lätt att föreställa sig att vandringen på den gröna mattan känns som en mil.

På ”Death Row” sitter också en hög andra fångar, som alla tillför sitt till handlingen. Bäst, eller kanske värst, av alla är ”Wild Bill” Wharton (Sam Rockwell), som gör allt för att tillvaron på fängelset ska bli så svår som möjligt för alla, inklusive honom själv.

Mitt i allt svävar den där känslan av att livet ändå har en mening, även mitt i dödens närvaro, och att det konstigt nog finns en högre makt. Tom Hanks och Michael Clark Duncan (som sorgligt nog gick bort 2012, endast 54 år gammal) gör sina allra bästa roller – i mitt tycke – och Den gröna milen är en film som går att se om flera gånger utan att den någonsin blir tråkig – trots att den är tre timmar lång.