Eftersom Jurassic World nyligen har haft premiär passar det perfekt att ta en titt i backspegeln och recensera Jurassic Park. Det var där dinosauriehysterin en gång började.
Dinosaurier är häftiga. De är coola, bokstavligen talat, och sedan länge utdöda. Visst hade det varit häftigt att få träffa en skräcködla på riktigt, så länge det är säkert? Antagligen var det så Michael Crichton resonerade när han skrev Jurassic Park. Den blev inte riktigt så känd som bok som berättelsen sedermera blev när Steven Spielberg filmade Jurassic Park.
Många, om inte alla, av Chrichtons berättelser handlar om vetenskap och om vetenskapens påverkan på vår värld. Jurassic Park var inget undantag. Den kom dessutom när debatten om DNA och genforskning hade börjat ta ordentlig fart. Dessutom kändes det mesta kring genforskning nytt och därmed också skrämmande samtidigt som det var fascinerande.
Grundtesen i filmen handlar om att det skulle vara möjligt att avla fram dinosaurier, bara man kunde få tag i tillräckligt mycket DNA som var oförstört. Någonting som är omöjligt, eftersom DNA förstörs med tiden. Lösningen var myggor. Myggor fanns även på dinosauriernas tid och om bara en enda käkade tillräckligt mycket dinosaurieblod och om myggan sedan fastnade i kåda, som fossilerades till bärnsten, kunde forskarna få fram dinosaurie-DNA.
I Jurassic Park är det vad som har hänt. Forskarna, ledda av den excentriske John Hammond (Richard Attenborough), lyckades inte bara skapa en och annan dinosaurie – utan en hel park. Parken ska öppna för allmänheten om några veckor, för att alla ska kunna beskåda skräcködlorna. På ett säkert sätt.
För att säkerställa parken tar Hammond hjälp av några andra forskare. Alan Grant (Sam Neill), Ellie Sattler (Laura Dern) och Ian MalColm (Jeff Goldblum). De hinner dock inte mer än bara börja rundturen innan saker och ting börjar gå snett.
Även om det framför allt är dinosaurierna som lockade de flesta att se Jurassic Park visade det sig vara en nog så bra äventyrsfilm som vilken annan Spielberg-film som helst. Karaktärerna är genomtänkta, handlingen tät och spännande, effekterna var utan tvekan de bästa på den tiden och är bra än idag, och vi fick både humor såväl som kärlek. Än idag är Jurassic Park sevärd, inte minst för att se filmen som förändrade mycket vad det gäller filmteknik. Har du dessutom vägarna förbi Universal Studios kan du alltid åka en av deras bästa åkturer i Jurassic Park The Ride.
Jag kan ju inte låta bli att pet-anmärka på att Crichton faktiskt inte var först 😉 Men han gjorde det bättre, helt klart. Och så gillar jag att han gjorde Hammond ”ond” samtidigt som Attenboroughs tomte-Hammond funkar så otroligt bra i filmen.
https://bilderord.wordpress.com/2014/01/17/x2-carnosaur-1984-och-1993/
Du har helt rätt, men det kändes nytt och som väldigt modern forskning. 🙂 Jag har dessvärre inte läst boken (mer än ett utdrag), men jag har lite blandade känslor inför Tomte-Hammond, håller helt med om att han fungerar bra fast samtidigt känns han lite löjlig / töntig. Och det fungerar ju! 🙂